"Rien de rien...

Hur börjar man en sammanfattning på 10 månader av sitt liv? Jaha, det va det. Nej jag vet inte, men jag ska försöka lista upp lite tankar, händelser, höjdpunkter och lågpunkter som jag aldrig kommer att glömma. Förmodligen har jag glömt hälften nu i skrivande stund (vilket i och för sig är väldigt motsägelsefullt), men inom den närmsta tiden kommer det nog inte gå en dag utan att jag påminns om något från Rivieran. Och alla som rör sig runt mig inom en radie av 5 meter kommer väl få nog av mig och alla mina ”i Frankrike”-berättelser. Men det får ni leva med. Jag kommer inte ha någon lång utläggning om hur bra min franska familj har varit eller hur goa de personer jag umgicks med därnere är. Det vet de redan och kanske gör ni det med. 

Här börjar i alla fall listan, varning för mycket text:

Jag börjar med det som jag tänker på mest hela tiden

– mat.

 Så här kommer en lista med mat jag kommer att sakna:

1. Fransk färskt fantastiskt oemotståndligt BRÖD! Jag trodde att jag skulle nå någon slags punkt då jag hade fått nog, men nej. Till sist blev man lite av en brödfinsmakare och jag kunde känna på brödet vilket bageri det kom ifrån. Sedan kommer jag sakna doften av alla bagerier. mmmm...
2. Färsk pasta. Ja vi har färsk pasta i Sverige. Aldardo etc. men det är inte samma sak. I Sverige är färsk pasta ett undantag, något man unnar sig. Jag kommer sakna att alltid ha gnocchi, tortilini eller färsk tagliatelle i kylskåpet. 
3. Mogen frukt året om! Speciellt vindruvorna som är lika stora som plommon och lika söta som Coralie. 
4. Marché Foreville. En matmarknad där man hittade den bästa och godaste frukten, bären, oliverna, pistoun, osten, skinkan och sådant där som man kan äta tills man rullar fram
5. Ovo Maltine -Som Nutella fast godare (jag har med mig hem, så någon väldigt snäll människa kan ju få smaka)
6. Att bli bortskämd med Champagne lite titt som tätt. Eller annat mömsigt vin. Inte mat, men dryck. 
7. Mina stammishak: Kiosken Tikawa med den bästa smörgåsen (club mozza), Focaccerian, soppstället.
8. Krämig glass
9. OST, fast på slutet åt jag inte så mycket av det dock (JC undrade om jag hade blivit sjuk?)
10. Kaninkött. Ursäkta alla ni som tycker att kaniner endast är till för att gulla med. Jag föredrar att äta dem kokta i vin. 
11. Trodde aldrig att detta skulle komma från mig men, långhållbarhetsmjölk. 

Mat jag inte kommer att sakna:

1. Ostron. Hala, salta slemkluttar kan jag klara mig utan. Det är inte äckligt, men inte heller gott.
2. Benmärg. Också rätt slemmigt.
3. Gelépaté. Något kött i någon geléaktig grej som mest dallrar i munnen

Måltider jag aldrig kommer glömma:

1. Mina två fantastiska frukostar på Carlton. Ena gången i salongen med mamma och andra gången på den soliga terrassen med Vivi och Melisa.
2. Lunch på stjärnrestaurangen Moulin de Mougins
3. Alla mysiga middagar på min favoritrestaurang i Nice La Voglia
4. Middagarna som farmorn lagade (så jävla gott!)
5. När jag lagade svensk trerätters till JC på hans födelsedag
6. När jag och Ellinor fick in rå lax när vi beställde paj och servitrisen var...ja...

Måltider jag har glömt

1. Nääää

Kulturkrockar och franska beteenden 

1. I början åt jag skinka på frukostmackan. Ajajaj 
2. Kvällsmacka med te går inte heller. Salt pålägg (speciellt ost) med te = skräckslagna fransmän
3. Fransmän äter helst salladen innan maten och inte samtidigt
4. Franska barn får inte bada bastu, det är livsfarligt.
5. Däremot är det helt onödigt för franska barn att använda cykelhjälm
6. Om man vill gå över gatan och tror att bilarna kommer stanna, kan man stå där hela dagen (såvida det inte är en fransman som vill bjuda dig på middag som kör). Det gäller att ta ett steg och se ifall man överlever. 
7. Choklad går inte under kategorin godis. Choklad är choklad och det kan man äta när man inte får äta godis.
8. Mellanmål = kakfrossa
9. Att dricka ett par glas vin och sedan köra bil är inga konstigheter
10. Man dricker inte mjölk. Mjölk är till frukost och bakning.
11. Det är inte helt ovanligt att toaletten och handfatet befinner sig i två olik rum. 
12. Det är heller inte helt ovanligt att varje rum har sitt "eget" badrum
13. Man frågar gärna  Ça va? ung. allt bra? sjuttioelva gånger om dagen. Ibland får man nästan panik av alla  Ça va  Ça va Ça va  Ça va  Ça va  Ça va  Ça va  Ça va  Ça va  Ça va. Det är ju inte så att någon svarar Non!  Ça va pas!
14. Alla dessa bisous. Måste fortfarande titta lite när jag ser två äldre vuxna män som pussar varandra på kinden. Jag tycker att det är riktigt gulligt, men det skulle aldrig ske i Sverige. Fast oftast är det bara en kindklapp och ett pussljud. En fakepuss helt enkelt. Fast vissa (oftast äldre) pussar på riktigt, vilket var ovant i början.
15. Det är förbjudet att skriva prov med blyerts. Man måste skriva med bläck och om man skriver fel blir det jobbigt. Ibland får man dock använda tipex. Snyggt blir det ju...
16. Speedos är den hetaste badbyxetrenden. Det ska gärna stå speed på dem också.
17. Alla som ropar, tutar och stannar för att säga "ÅÅ vad du är vacker" till en. Det går inte att gå en promenad utan att man blir uppmärksammad. Det som jag skrattade mest åt var när vissa gjorde sådana där "pussljud". Fast så fort man går bredvid en kille så är det ingen som reagerar.
18. All artighet. Tro inte att du kan du:a någon. Och man tackar busschauffören för skjutsen! 
19. Madame, Mademoiselle och Monsieur. Om någon hade kallat mig "fröken" i Sverige hade börjat skratta, i Frankrike skulle jag inte reagera på det. Dock känner jag mig väldigt gammal när någon kallar mig Madame

Random fransmän som jag aldrig kommer att glömma:

1. Min Mougins-gubbe som var på stranden varje dag året om och som alltid ropade "Salut Göteborg!" till mig. Goaste gubben som alltid undrade hur det var med mina föräldrar och om de inte frös i Sverige.
2. Min stalker som ville ta med mig till Monaco och som på något konstigt vis lyckades få tag på mitt mobilnummer och ropade på mig när jag var ute och sprang...
3. Mannen som sa "Alla kvinnor från Sverige är blonda och smala för att de bara äter fisk"

De mest oväntade händelserna:

1. När jag, Vivi och Melisa var uteliggare i Monaco
2. När jag och Albin plötsligt fick reda på att sista tåget från Nice var inställt och vi fick hjälp av en uteliggare att hitta buss hem
3. När Pappa och Lotta överraskade mig i Nice
4. När jag råkade ut för blottaren

Den jobbigaste dagen:

1. När jag gjorde mitt DALF-prov (dvs ett språkligt prov som motsvarar ungefär engelskans CPE). Men det gick till slut efter lite fjäderpennspanik.

Det som gjorde mig mest förbannad:

1. Fransk byråkrati i alla dess former. Checkar hit, konstiga öppettider dit och varför inte slänga in lite strejk på det?

Det som framkallade de bästa känslorna

1. Att få gå upp för röda mattan innan en filmvisning på filmfestivalen i Cannes
2. Soliga promenader utan mål
3. "Häng" (<-- ursäkta det fula ordet) med kompisarna
4. Att åka på små utflykter till andra städer på Rivieran
5. Dricka drinkar på natten på en uteservering i Cannes
6. Äta middag hos farmorn och farfarn
7. Alla underbara besök
8. Ytligt jag vet, men att för en gångs skull kunna titta på mina ben utan att bli bländad

Städer, platser, länder jag har besökt:

1. Cannes (varje dag)
2. Mougins (hemma)
3. Nice
4. Antibes
5. Grasse
6. St Tropez
7. Monaco Monte-Carlo
8. Milano, Italien
9. Biot
10. Foux d'Allos (Södra alperna för skidåkning)
11. Alpvandring på sommmaren
12. Aix-en-Provence
13. Manosque
14. Marseille

Det bästa med att vara au pair 

1. Man får verkligen en bar inblick i en annan kultur
2. Man utvecklas språkligt oerhört mycket
3. Man får bo utomlands men har samtidigt ett tryggt hem 
4. Man känner sig aldrig ensam

Det sämsta med att vara au pair

1. Om man kommer till en rutten familj som behandlar en som en påse skit (som de gärna vill att man städar upp sedan). Vissa familjer ser au pairer som billig städhjälp. Jag hade väldigt tur och kom till en underbar familj!
2. Att man inte kan visa att man har en "dålig dag" eftersom det känns fel och oartigt.

Största lärdomar:

Jag har lärt mig så himla mycket under dessa 10 månader. Självklart har jag lärt mig en massa franska och jag hade nog aldrig trott att det skulle bli så naturligt att prata detta underbara språk. Nu faller det sig helt naturligt och jag ska göra allt jag kan för att inte glömma! 

Men franskan var väl en ganska självklar sak att lära sig i Frankrike. Den största lärdomen var kanske något annat. Under dessa månader har jag verkligen varit fri. Jag har nog aldrig känt mig så fri i hela mitt liv. Att kunna vandra i Rivierans miljöer, med knappt några måsten har varit precis det jag har behövt. Jag har kunnat tänka på allt och inget och jag har fått en massa nya idéer. Dessutom har jag fått en helt annan distans till livet. Det låter så himla klychigt och tillgjort men min världsbild har vidgats samtidigt som den har krympt. Världen är stor och full med oändligt många möjligheter samtidigt som den är liten då Vi, människor med olika nationaliteter, har oändligt mycket gemensamt. Att umgås med människor från världens alla hörn är bland det roligaste och mest intressanta som finns!


Samtidigt som jag har träffat och lärt känna en massa underbara människor har jag också blivit bästa vän med mig själv. Detta är ännu ett halvtöntig (eller kanske heltöntigt) konstaterande med det är sant. Av att åka iväg till ett annat land, helt själv, utan att känna någon, har jag lärt mig väldigt mycket om mig själv. Genom att komma bort från de som påverkar en mest, är det lättare att inse vad man själv vill. Det var precis detta som krävdes för att jag verkligen skulle inse att livet inte handlar om att göra det som i andras ögon är bra, intressant, häftigt eller statusgivande. För om jag dör imorgon är det ju skitsamma om de runtom tycker att jag verkar ha haft ett bra liv, ifall jag själv tycker att jag har missat hela poängen. Detta kanske känns som en självklarhet och visst har jag vetat det tidigare. Men det är först nu som jag har låtit det bli en viktig del av mig. En del som jag aldrig kommer låta försvinna.


När jag åkte till Frankrike hade jag en rädsla. En enda. Jag var aldrig rädd för att min franska familj kanske skulle behandla mig illa. Jag var aldrig rädd för tanken att jag skulle bo i ett land där jag inte kände någon. Jag var heller aldrig rädd för hur jag skulle klara av att bo i ett annat land där de dessutom talar ett språk som jag inte behärskade fullt ut. Det som skrämde mig mest var att jag skulle tappa kontakten med de som betyder mycket för mig. Min familj var jag inte så rädd att "förlora". Familjen är ju alltid familjen, de "måste" ju älska mig hur långt borta jag än är. Det var "er andra" jag menade. Men "ni andra" som hade en stor plats i mitt hjärta innan jag åkte, har fått en ännu större plats nu! Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan att skypa med er, få meddelanden från er och vissa fick jag ju till och med klämma på i baguetternas land! 

Enormt mycket kärlek till er!

Hur avslutar man då en sammanfattning på 10 månader av sitt liv? Jobbig fråga. Tror jag ignorerar den. Jag vill i alla fall säga att det har varit väldigt roligt(!) att ni är en del som har klickat in på min lilla sida. Nu har jag inte någon klatschig avslutningsmening, men om man inte har det kan man ju alltid slänga upp ett franskt citat. Det ser lite kultiverat utan att man behöver anstränga sig.

...non, je ne regrette rien"

Min fina "tack"-present som jag fick av familjen!

Där trivdes jag rätt bra ändå

Han är nämnd flera gånger och här får ni ett ansikte på Mougins-gubben! Här är han med sin son.

Kunde det inte ha regnat lite dagen jag åkte hem? Vädermässigt hade det känts lite mer värt då...

Nice flygplats befinner sig precis vid havet, så fint!

Här känner jag mig ändå rätt hemma

En snabbis vid vingarna

Jaha. Nu sitter man på Nice flygplats och väntar på att lämna ett land där man på något sätt har skapat sig ett liv. Men innan jag djupdyker i min stora sammanfattning måste jag ju berätta vad jag har sysslat med de senaste dagarna. Den tid, som normalt sett, har gått till bloggning har gått till att förbereda min avskedspresent till familjen
-En film!

Men livet har bjudit på mer än så. I fredags drog jag och Jenny till Antibes för att gå den underbara klippromenaden i Cap d'Antibes. Detta är verkligen ett smultronställe! Men man får vara lite uppmärksam, för helt plötsligt kommmer en jättevåg och om man inte ser sexig ut i the wet look, riskerar man att förlora sin sex appeal. Något vi fick erfara. Av en ren slump stötte vi på en kompis (Sarina) som var där med sin tyska vän (bara så du vet).

Vi picknickade med fötterna i det turkosa vattnet, i en vik med strålande sol. Livet var jobbigt.

I söndags var planen att sticka ut och segla med farföräldrarna. Alla hade verkligen sett fram emot det. Men på lördagskvällen började det blåsa jättemycket på det vågade vågade vågade och det la sig inte på söndagen. Vi åkte i alla fall till båten, hängde på stranden och åt farmorns jättegoda mat. Det var jättemysigt även ifall vi inte kunde segla. Jag tycker så himla mycket om farföräldrarna! Dessutom fick jag fick en present! Blev så himla glad!

Sedan pratade vi om Korsika. Jag visste inte att det var så himla mycket maffia-rörelse där på den där lilla pluttön. Om någon från Korsika läser det där, så lever jag kanske farligt. Livin' on the edge! Jag kan ju illustrera det hela med en helt sann historia.

Ett par från Korsika var på en vandring. De skulle vandra väldigt långt och kvinnan red på parets åsna. Plötsligt halkar åsnan och de ramlar. Mannen blir irriterad och säger "en gång". De vandrar vidare och plötligt ramlar åsnan igen varpå mannen säger "två gånger". Efter ytterligare några kilometer ramlar åsnan ännu en gång och mannen suckar och säger "tre gånger". När åsnan trillar en fjärde gång får mannen nog och dödar den ganska så brutalt. Frun blir helt förskräckt och fly förbannad eftersom de var deras ända transport medel. Mannen tittar på kvinnan och säger "en gång"...


Näää  men skämtosido

Cécile berättade att i Marseille så räcker det med att vara korsikan (heter det så?) för att få ett läkarjobb. De håller varandra om ryggen. Men även på ön finns det grupperingar och när Cécile var där och bodde i hos en korsikansk familj blev de jättearga på henne när hon hade sagt till någon, de inte kände, var de bodde. Sonens hobby var prickskytte.

Vad nu detta har med min helg att göra. Måste sluta vara så himla fascinerad av maffia. Kan ju sluta illa....för någon...

Cap d'Antibes!

Jenny!!

Cécile på båten 

Hej, jag tror jag gillar dig min filur

JC och Coco!

Farfarn Jean-Pierre!

Go är bara förnamnet!

Je profite de mes jours

Om en vecka går jag in i en ny fas av livet. Men det är nästa vecka så jag tänker vänta tills dess utan att tjuvkika eller fuska. Jag går alltså runt här på Rivieran och gör precis det jag vill. Njuter helt enkelt. Dessutom ska jag ta tag i min lilla avskedspresent till familjen. Jag hade tänkt att göra ett fotoalbum med massa fina bilder och lite text till det, men jag fick en chock när jag såg vad det kostar att framkalla bilder. 400 jävla kronor skulle det kosta... Och då hade jag inte ens köpt själva albumet... Då blir det nästan billigare att köpa en digital fotoram. Fast hur personligt är det på en skala och vad kommer hända med den om 10 år? Dessutom kan jag ju inte sätta in alla mina recept. Jag ska lista ut något i alla fall.

Igår blev jag väldigt glad när jag pratade med vår kära städerska Evelyne. Vi pratade lite om att jag snart ska åka allt runtikring. Jag sa något i stil med att "Jag hoppas och tror att jag inte blir glömd". Då sa hon att de absolut inte kommer glömma mig och

"Familjen har ju haft många au pairer men du är den jag har pratat allra mest med! Med dig har man verkligen kunnat ha en konversation, dessutom pratar och skriver du riktigt bra på franska. Sedan har jag ju inte skjutsat någon annan au pair till Nice flygplats. Jag kommer skicka bilder till dig och det ska bli roligt att se hur du har det i Sverige"

 När jag tänker på det hon sa blir jag så himla glad! Något annat som gör mig glad är att körsbären i trädgården är mogna och knallröda. Elles sont trop bonnes! Fast något som gör mig ännu gladare, är när jag får plocka och äta dem ed Coralie.

Idag var förresten sista gången jag hämtade Robin i skolan. Det var dessutom sista gången på länge som jag tränade på Rivieran (jag vet att jag kommer göra det igen, inom en viss framtid). Det känns lite vemodigt. Jag har kommit in i en sista-gången-jag-gör-detta-fas. Försöker att inte bli så sentimental. Vi har ju det så mysigt in i det sista i alla fall!

Promenad i Mougins

Så här ser himlen ut för det mesta
Ja, jag var tvungen att ta en bild

Glad, nej LYCKLIG, blomma

Jag har haft den bästa helgen! Ja, jag vet att säkert flera av er har varit på Summerburst i Götet och tänker "Fast näääää..." och sedan gör ni care-face. Men jag kan väl vara diplomatisk och säga att vi har haft det bäst allihopa då. Nej, nu ska jag komma till saken.

Fredagskvällen började på resturang med ett 20-tal härliga människor från världens alla hörn. Jag satt mellan en amerikansk tjej och en alban som bor i Schweiz. Det var både nya och "gamla" ansikten och hur trevligt som helst. Dessutom har jag insett att franskan kommer lika lätt som engelskan, om inte lättare, och ibland får jag översätta i mitt huvud från franska till engelska. Om någon hade sagt till mig för 10 månader sedan att det skulle bli så, hade jag nästan fått prestationsångest. Efter en jättehamburgare drog vi vidare till en bar/klubb för att fortsätta. En jätterolig kväll men samtidigt lite tråkig eftersom jag sa Hejdå till några väldigt trevliga tjejer.

Lördagsförmiddagen spenderades med familjen och på eftermiddagen åkte jag in till Cannes, var på stranden med Dragica och Sarina. Sedan mellanlandade jag hemma innan jag träffade upp Jenny och Sara för cocktails. Det finns ett ställe som gör kriminellt goda Daiquiri Fraise (jordgubb). Så där satt man, mitt i natten i Cannes, med underbart sällskap och ljumma vindar.

Söndagen var inte sämre den! Efter sovmorgon och frukost i solen kramade jag på farföräldrarna innan jag drog in till stan'. Jag var rädd att detta skulle vara sista gången jag träffade dem innan jag åker, men om det är fint väder nästa helg så ska vi ut och segla (jag vill det ugefär så häääääääääääääääääääär mycket). I stan mötte jag upp "gänget" (eller vad jag nu ska kalla dem) på stranden. Vi lapade sol, åt frozen yoghurt, snackade om himmel och jord. Sedan avslutade jag och två av dem med sushi på rullband. Jag har inte ätit sushi på fem(!) månader så det satt som ett smäck.

Så sammanfattningsvis kan jag säga att denna helg var SMUTT.

Jag har lämnat kameran mestadels i sin lilla lila bläckfläcksväska i helgen. Ibland vill jag bara leva för stunden och inte avbryta med ett klick. Så jag späder ut med lite härliga blombilder

Sushi!! Jag och Glauce från Kanada/Mexiko!

Härliga Sara från Schweiz! 

Om jag överlever? 

Det bubblar

Idag är det torsdag. Vilken torsdag som helst. En torsdag i maj. Och vad gör jag? Jag hänger i Cannes med min vän Jenny och undrar var vardagskänslan ligger och gömmer sig. Jag går bara och väntar på att den ska hoppa fram och ropa "Coucou!". Efter focaccialunch på favoritstället strosade vi omkring i butikerna, jag shoppade en jacka. Den är svart. Väldigt somrigt. Väldigt intressant. 

Sedan var det bara att masa sig till skolan och hämta de små knoddarna. Eftermiddagen spenderades med TV-tennis och såpbubblor. Dessa barn kan verkligen få det att bubbla inom mig. 

Cocotte avec les bulles de savon

Varför är bladlöss så små?

Har varit lika sugen på att blogga som fransmän är sugna på att skiva ost med osthyvel. Vet inte varför, men så kan det vara. Kladdar ner några rader i alla fall, så att jag kan titta tillbaka på mitt år som au pair utan att tro att jag var död under några dagar på Rivieran. 

Jag gör det mesta för att njuta in i det sista. Eller ok. Jag slappar så hårt jag kan in i det sista. Går långa promenader i solen, tränar, fluktar i Cannes butiker och letar efter 100€-sedlar på gatorna. Mina älskade Ray Ban Aviator har ju lämnat mig helt brutalt. Det svider. Och nu när jag försöker hitta ett par likadana (fantasifullt jag vet) är det jättesvårt! Tydligen hade jag en ovanlig färg på glaset... 

Annars är det rätt roligt att prova glasögon. Mest roligt är det för att jag verkligen inte har ett glasögonhuvud, så jag ser för det mesta ur som en rundhuvad turist som fösöker vara trendig.

Avslutningsvis tänkte jag svara på rubriken:

-Eftersom de har stannat i växten!

Fick en smärre chock när jag insåg att jag höll på att trampa på denna lilla nos påväg in till stan'.
Livin' on the edge

Nämen titta!
Lite hus!
Lite Riviera!

Springer i min fantasivärld

Har gått i inredningstankar hela dagen. Så spännande! Älskar att fantisera ihop mitt drömhem. Det är en av de sakerna jag brukar tänka på när jag springer. Jag får av någon konstig anledning massor av energi då. Mer energi än av att inse att den konstiga mannen (som har ringt mig en massor) ropar på mig från sin sportbil...

Har förresten insett att det är när jag är ute och springer eller promenerar som jag får de flesta av mina (grymt briljanta) idéer. Så slutsatsen av detta borde ju vara att jag inte ska göra annat än att springa. Så det ska jag börja med. Målet blir nog att göra en Ironman nästa år (man behöver ju inte låsa sig vid löpning). Tänk vilka fantastiska saker jag kommer komma på tills dess. 

För ett tag sedan la jag upp mina "drömköksmaskiner" här på blöggen. Responsen jag fick då var att jag var en märkesfixerad person som inte gillar tjocka människor. Det kändes som en väldigt bra beskrivning av mig. När jag sökte jobb senast hade jag faktiskt den meningen som personbeskrivning i mitt Personliga brev. Här kommer i alla fall fortsättningen

-Voilà mitt drömporslin och sådant där jox. (vad norrländskt att skriva jox). 

1. Skål Oyster (eller ostron) från Mateus
2. Bestick Francisco Cutlery från Zara Home
3. Tallrikar Spets från Mateus (har redan börjat förverkliga drömmen)
4. Kopp Mateus meets Marcus
5. Ugnsform från Rice (kanske vill ha någon mer knallig färg som turkos)
6. Krackilerade glas från serien Cracky från Côté Maison
7. Kopp med fat från Olsson & Jensen

Smutt

Här sitter jag och smuttar på min nya passion Grenadine. Smutt är det! (som min bror hade sagt). Något annat som var smutt är gårdagkvällen. Eller gårdagen över huvud taget. Massor av sol och runt 29 grader. På kvällen åkte jag in till stan'. Där mötte jag upp Silva och hennes tyska kompis Rieke för att gå på strandbion. Först hade vi lite picknick utanför Hôtel de Ville (vilket inte är ett hotell) där vi skrattade med/åt ett slovakiskt(?) gäng. Tycker alltid att det är så roligt att se reaktionen när man säger att man är svensk. Det blir alltid "Aaaah svensk!" istället för ett vanligt "ok".

På väg till stranden kände jag plötsligt hur någon var väldigt nära och helt plötsligt hade jag en främmande mans hand i min handväska. Inte så smutt. Jag har upptäckt att jag kanske inte alltid reagerar så taktiskt i sådana situationer. Jag blev fly förbannad och vände mig om och skällde ut honom högt och tydligt och spände min franska blick i honom. Det kanske inte är det smartaste att göra ifall det är en pundare med kniv eller något... Pundare var han i vilket fall som helst, och han lyckades inte sno något.

Sedan såg vi på kortfilmer på stranden med rödvin i handen (och tröjan). Franskt. Efter filmerna mötte vi upp ett roligt gäng människor på en bar. Smutt. Där fick jag, för andra gången på två dagar, höra att jag ser rysk ut. Något annat jag ofta får höra är att jag ser yngre ut än vad jag är. Det där är exempel på två saker jag inte vet vad jag ska svara på. Det är ju inte precis så att man säger Tack. Så jag brukar göra det vi blondiner gör bäst; skrattar och ser korkad ut innan jag fortsätter att prata om mitt nya nagellack.

Fast nääää. Eller?

Silva och Rieke skulle sova över hos mig och bussresan hem var den mest speciella bussresan på länge. Pubertala (som dock hade passerat puberteten) skrek över hela bussen, hela resan. Sedan började de kasta chips på mig. Och sedan började andra skrika på det överpubertala riksförbundet eftersom de skrek. Och då var de ju tvungna att skrika lite till, och slåss lite.

Efter storfrukost i solen har jag haft en lugn dag. Var påväg in till Cannes men då bestämde sig Gud för att hälla en basäng vatten över mig och sedan började det åska och blixtra så det blev inte så mycket med det.

Lämnade kameran igår och levde utan den linsen. Annars har man ju linser i ögonen. Och för att skydda ögonen (och se otroligt smutt ut) har man på sig solglasögon. Och på tal om solglasögon så har jag FÖRLORAT MINA KÄRA PILOTBRILLOR
En av mina absolut käraste ägodelar har lämnat mig. 
inte smutt alls!!

Bio ute är så mysigt!

Den första sentimentaliteten

Då sitter man här i 28 graders värme och är alldeles fri. Hade skolavslutning i torsdags. Jag hade på mig en vit klänning med blommor på, flätor i håret och alla sjöng Den blomstertid nu kommer. Sedan fick jag ett diplom.

Nej men helt ärligt kändes det lite sorgligt. Det är först nu jag har börjat inse på riktigt att jag är tillbaka i Sverige om drygt två veckor. Vad hände där? Jag ler och får en klump i magen på samma gång. Coralie har börjat förstå att det inte är så långt kvar tills jag ska åka. Varje kväll, när vi säger Bonne nuit, kramar hon mig jättehårt och säger "Fanny jag vill inte att du ska åka!" Det gör ont i hjärtat.

Men nu ska jag inte gå och bli sentimental i förskott. Igår var i alla fall en grymt jobbig dag (ingen ironi), jag skulle nog säga att det var den jobbigaste dagen av alla mina franska dagar. Men det kanske vi tar en annan gång. På kvällen var jag väldigt trött men åkte ändå in till Cannes och där spanade vi bland annat in Nicole Kidman och tittade lite på strandbio.

Sista rasten

Skolgården på Collège International de Cannes

Andra sidan skolgården 

Strandbio

Vill man så Cannes man

Skam den som ger sig! I söndags var det en mycket besviken flicka med röda läppar och röda tår som satte sig på bussen hem i regnet. Besviken och arg på sig själv, jag hade ju kunnat komma in. Jag hade en inbjudan till en film som skulle visas klockan 14. En inbjudan betyder dock inte att man är garanterad en plats. Man måste vara där i god (!!) tid och journalister är prioriterade. Det betyder alltså att man kan köa i två timmar för att sedan få svaret "Nej det är fullt nu" eftersom 10 minuter innan visningen poppade alla journalister upp. I söndags var jag tidig. För tidig. Så tidig att jag hade kommit in på filmen innan "min". Eftersom det regnade bestämde jag mig för att sätta mig på ett café en stund och vänta. För förra filmen hade det räckt att vara där 30 min innan visningen, så jag tänkte att 1,5 timme borde räcka. 

Det gjorde det inte.

Jag kom inte in.

I det här läget fanns det två alternativ:

1. Bryt ihop
2. Bit ihop

För mig tog det någon dag innan jag bestämde mig för alternativ 2. Med is i magen och ett förberett försvarstal i huvudet gick jag igår till röda mattan, med min gamla inbjudan. Alla scenarior fanns i mitt huvud men jag hade ingenting att förlora. Eftersom det alltid är tjockt med folk tittar kontrollanterna inte så noga på vad det står på inbjudan (alla ser likadana ut förutom datum och film). De scannar och släpper in. Men man kan ju aldrig veta. Efter 2 timmars köande i gassande sol och en skräddarsydd hatt gjord av Le Figaro (design: okänd glad fransyska) var stunden kommen. Jag gjorde allt för att inte se nervös ut. Jag sträckte fram min inbjudan och höll handen över datumet. Madame kontrolant scannade, tackade och mitt leendet spred sig från öra till öra när jag stegade upp för röda mattan.

Hjärtat slog i 360 när jag kom in i festivalpalatset och gick igenom säkerhetskontrollen. Jag hela jag var i extas. JAG KOM IN! 

Inne i salongen träffade jag en kvinna från Paris som tyckte det var roligt att jag var så lycklig över att ha kommit in. Hon hade redan sett ett tiotal filmer denna festival. 

Vad såg jag för film då? En bosnisk film som heter The child of Sarajevo. En sådan där film som endast filmkritiker gillar (mörk historia, gråa miljöer och inga förskönade kameravinklar). Det är inte direkt en film jag ska köpa sådär i efterhand.

Men i mitt huvud spelade inte filmen huvudrollen. För mig var det en seger, bara att stega upp för trapporna. Efter att först ha lyckats snacka till sig en inbjudan och sedan lyckas komma in på filmfestivalen (efter alla om och men), har jag insett att envishet kan ta en längre än man tror. Kliché, jag vet. Men det vore inte en kliché om det inte var sant. 

Les marches

Eftersom jag gick på dagen var det dress code "proper klädsel" och inte "galaklädsel".
Om nu någon tycker att jag ser lite slapp ut.

Innan filmen

Bien installée

Röd matta
Röda tår

Vill man så Cannes man!
Med fantasi, vilja och lite tur går det mesta!

Jag och min bästa ovän

Teknik har aldrig tyckt om mig. Och då menar jag ALDRIG. Jag kan göra en lång lista med arbeten som har försvunnit, program som hängt sig och allt sådant trevligt. Inte ens när jag ville köpa en dator gick det smidigt. Dessutom räcker det ofta med att någon, som tekniken tycker om (läs pappa) bidrar med sin närvaro, så fungerar allt som det ska. .

Igår bestämde sig min ursprungsblogg (fannysch.blogspot.com) för att inte längre tillåta mig att lägga upp bilder. Jag har suttit i timmar och slitit mitt hår för att hitta en lösning på det hela men enda lösningen verkar vara att betala pengar och det är jag för snål för (min farmor är från småland).

Så här är min "nya" blogg; fannyschonenberg.blogspot.com. Den må se väldigt lik ut den gamla men det var (tamejfan!!) inte lätt att återskapa. Många vackra ord senare är den här i alla fall. Enjoy!