Det bubblar

Idag är det torsdag. Vilken torsdag som helst. En torsdag i maj. Och vad gör jag? Jag hänger i Cannes med min vän Jenny och undrar var vardagskänslan ligger och gömmer sig. Jag går bara och väntar på att den ska hoppa fram och ropa "Coucou!". Efter focaccialunch på favoritstället strosade vi omkring i butikerna, jag shoppade en jacka. Den är svart. Väldigt somrigt. Väldigt intressant. 

Sedan var det bara att masa sig till skolan och hämta de små knoddarna. Eftermiddagen spenderades med TV-tennis och såpbubblor. Dessa barn kan verkligen få det att bubbla inom mig. 

Cocotte avec les bulles de savon

Varför är bladlöss så små?

Har varit lika sugen på att blogga som fransmän är sugna på att skiva ost med osthyvel. Vet inte varför, men så kan det vara. Kladdar ner några rader i alla fall, så att jag kan titta tillbaka på mitt år som au pair utan att tro att jag var död under några dagar på Rivieran. 

Jag gör det mesta för att njuta in i det sista. Eller ok. Jag slappar så hårt jag kan in i det sista. Går långa promenader i solen, tränar, fluktar i Cannes butiker och letar efter 100€-sedlar på gatorna. Mina älskade Ray Ban Aviator har ju lämnat mig helt brutalt. Det svider. Och nu när jag försöker hitta ett par likadana (fantasifullt jag vet) är det jättesvårt! Tydligen hade jag en ovanlig färg på glaset... 

Annars är det rätt roligt att prova glasögon. Mest roligt är det för att jag verkligen inte har ett glasögonhuvud, så jag ser för det mesta ur som en rundhuvad turist som fösöker vara trendig.

Avslutningsvis tänkte jag svara på rubriken:

-Eftersom de har stannat i växten!

Fick en smärre chock när jag insåg att jag höll på att trampa på denna lilla nos påväg in till stan'.
Livin' on the edge

Nämen titta!
Lite hus!
Lite Riviera!

Springer i min fantasivärld

Har gått i inredningstankar hela dagen. Så spännande! Älskar att fantisera ihop mitt drömhem. Det är en av de sakerna jag brukar tänka på när jag springer. Jag får av någon konstig anledning massor av energi då. Mer energi än av att inse att den konstiga mannen (som har ringt mig en massor) ropar på mig från sin sportbil...

Har förresten insett att det är när jag är ute och springer eller promenerar som jag får de flesta av mina (grymt briljanta) idéer. Så slutsatsen av detta borde ju vara att jag inte ska göra annat än att springa. Så det ska jag börja med. Målet blir nog att göra en Ironman nästa år (man behöver ju inte låsa sig vid löpning). Tänk vilka fantastiska saker jag kommer komma på tills dess. 

För ett tag sedan la jag upp mina "drömköksmaskiner" här på blöggen. Responsen jag fick då var att jag var en märkesfixerad person som inte gillar tjocka människor. Det kändes som en väldigt bra beskrivning av mig. När jag sökte jobb senast hade jag faktiskt den meningen som personbeskrivning i mitt Personliga brev. Här kommer i alla fall fortsättningen

-Voilà mitt drömporslin och sådant där jox. (vad norrländskt att skriva jox). 

1. Skål Oyster (eller ostron) från Mateus
2. Bestick Francisco Cutlery från Zara Home
3. Tallrikar Spets från Mateus (har redan börjat förverkliga drömmen)
4. Kopp Mateus meets Marcus
5. Ugnsform från Rice (kanske vill ha någon mer knallig färg som turkos)
6. Krackilerade glas från serien Cracky från Côté Maison
7. Kopp med fat från Olsson & Jensen

Smutt

Här sitter jag och smuttar på min nya passion Grenadine. Smutt är det! (som min bror hade sagt). Något annat som var smutt är gårdagkvällen. Eller gårdagen över huvud taget. Massor av sol och runt 29 grader. På kvällen åkte jag in till stan'. Där mötte jag upp Silva och hennes tyska kompis Rieke för att gå på strandbion. Först hade vi lite picknick utanför Hôtel de Ville (vilket inte är ett hotell) där vi skrattade med/åt ett slovakiskt(?) gäng. Tycker alltid att det är så roligt att se reaktionen när man säger att man är svensk. Det blir alltid "Aaaah svensk!" istället för ett vanligt "ok".

På väg till stranden kände jag plötsligt hur någon var väldigt nära och helt plötsligt hade jag en främmande mans hand i min handväska. Inte så smutt. Jag har upptäckt att jag kanske inte alltid reagerar så taktiskt i sådana situationer. Jag blev fly förbannad och vände mig om och skällde ut honom högt och tydligt och spände min franska blick i honom. Det kanske inte är det smartaste att göra ifall det är en pundare med kniv eller något... Pundare var han i vilket fall som helst, och han lyckades inte sno något.

Sedan såg vi på kortfilmer på stranden med rödvin i handen (och tröjan). Franskt. Efter filmerna mötte vi upp ett roligt gäng människor på en bar. Smutt. Där fick jag, för andra gången på två dagar, höra att jag ser rysk ut. Något annat jag ofta får höra är att jag ser yngre ut än vad jag är. Det där är exempel på två saker jag inte vet vad jag ska svara på. Det är ju inte precis så att man säger Tack. Så jag brukar göra det vi blondiner gör bäst; skrattar och ser korkad ut innan jag fortsätter att prata om mitt nya nagellack.

Fast nääää. Eller?

Silva och Rieke skulle sova över hos mig och bussresan hem var den mest speciella bussresan på länge. Pubertala (som dock hade passerat puberteten) skrek över hela bussen, hela resan. Sedan började de kasta chips på mig. Och sedan började andra skrika på det överpubertala riksförbundet eftersom de skrek. Och då var de ju tvungna att skrika lite till, och slåss lite.

Efter storfrukost i solen har jag haft en lugn dag. Var påväg in till Cannes men då bestämde sig Gud för att hälla en basäng vatten över mig och sedan började det åska och blixtra så det blev inte så mycket med det.

Lämnade kameran igår och levde utan den linsen. Annars har man ju linser i ögonen. Och för att skydda ögonen (och se otroligt smutt ut) har man på sig solglasögon. Och på tal om solglasögon så har jag FÖRLORAT MINA KÄRA PILOTBRILLOR
En av mina absolut käraste ägodelar har lämnat mig. 
inte smutt alls!!

Bio ute är så mysigt!

Den första sentimentaliteten

Då sitter man här i 28 graders värme och är alldeles fri. Hade skolavslutning i torsdags. Jag hade på mig en vit klänning med blommor på, flätor i håret och alla sjöng Den blomstertid nu kommer. Sedan fick jag ett diplom.

Nej men helt ärligt kändes det lite sorgligt. Det är först nu jag har börjat inse på riktigt att jag är tillbaka i Sverige om drygt två veckor. Vad hände där? Jag ler och får en klump i magen på samma gång. Coralie har börjat förstå att det inte är så långt kvar tills jag ska åka. Varje kväll, när vi säger Bonne nuit, kramar hon mig jättehårt och säger "Fanny jag vill inte att du ska åka!" Det gör ont i hjärtat.

Men nu ska jag inte gå och bli sentimental i förskott. Igår var i alla fall en grymt jobbig dag (ingen ironi), jag skulle nog säga att det var den jobbigaste dagen av alla mina franska dagar. Men det kanske vi tar en annan gång. På kvällen var jag väldigt trött men åkte ändå in till Cannes och där spanade vi bland annat in Nicole Kidman och tittade lite på strandbio.

Sista rasten

Skolgården på Collège International de Cannes

Andra sidan skolgården 

Strandbio

Vill man så Cannes man

Skam den som ger sig! I söndags var det en mycket besviken flicka med röda läppar och röda tår som satte sig på bussen hem i regnet. Besviken och arg på sig själv, jag hade ju kunnat komma in. Jag hade en inbjudan till en film som skulle visas klockan 14. En inbjudan betyder dock inte att man är garanterad en plats. Man måste vara där i god (!!) tid och journalister är prioriterade. Det betyder alltså att man kan köa i två timmar för att sedan få svaret "Nej det är fullt nu" eftersom 10 minuter innan visningen poppade alla journalister upp. I söndags var jag tidig. För tidig. Så tidig att jag hade kommit in på filmen innan "min". Eftersom det regnade bestämde jag mig för att sätta mig på ett café en stund och vänta. För förra filmen hade det räckt att vara där 30 min innan visningen, så jag tänkte att 1,5 timme borde räcka. 

Det gjorde det inte.

Jag kom inte in.

I det här läget fanns det två alternativ:

1. Bryt ihop
2. Bit ihop

För mig tog det någon dag innan jag bestämde mig för alternativ 2. Med is i magen och ett förberett försvarstal i huvudet gick jag igår till röda mattan, med min gamla inbjudan. Alla scenarior fanns i mitt huvud men jag hade ingenting att förlora. Eftersom det alltid är tjockt med folk tittar kontrollanterna inte så noga på vad det står på inbjudan (alla ser likadana ut förutom datum och film). De scannar och släpper in. Men man kan ju aldrig veta. Efter 2 timmars köande i gassande sol och en skräddarsydd hatt gjord av Le Figaro (design: okänd glad fransyska) var stunden kommen. Jag gjorde allt för att inte se nervös ut. Jag sträckte fram min inbjudan och höll handen över datumet. Madame kontrolant scannade, tackade och mitt leendet spred sig från öra till öra när jag stegade upp för röda mattan.

Hjärtat slog i 360 när jag kom in i festivalpalatset och gick igenom säkerhetskontrollen. Jag hela jag var i extas. JAG KOM IN! 

Inne i salongen träffade jag en kvinna från Paris som tyckte det var roligt att jag var så lycklig över att ha kommit in. Hon hade redan sett ett tiotal filmer denna festival. 

Vad såg jag för film då? En bosnisk film som heter The child of Sarajevo. En sådan där film som endast filmkritiker gillar (mörk historia, gråa miljöer och inga förskönade kameravinklar). Det är inte direkt en film jag ska köpa sådär i efterhand.

Men i mitt huvud spelade inte filmen huvudrollen. För mig var det en seger, bara att stega upp för trapporna. Efter att först ha lyckats snacka till sig en inbjudan och sedan lyckas komma in på filmfestivalen (efter alla om och men), har jag insett att envishet kan ta en längre än man tror. Kliché, jag vet. Men det vore inte en kliché om det inte var sant. 

Les marches

Eftersom jag gick på dagen var det dress code "proper klädsel" och inte "galaklädsel".
Om nu någon tycker att jag ser lite slapp ut.

Innan filmen

Bien installée

Röd matta
Röda tår

Vill man så Cannes man!
Med fantasi, vilja och lite tur går det mesta!

Jag och min bästa ovän

Teknik har aldrig tyckt om mig. Och då menar jag ALDRIG. Jag kan göra en lång lista med arbeten som har försvunnit, program som hängt sig och allt sådant trevligt. Inte ens när jag ville köpa en dator gick det smidigt. Dessutom räcker det ofta med att någon, som tekniken tycker om (läs pappa) bidrar med sin närvaro, så fungerar allt som det ska. .

Igår bestämde sig min ursprungsblogg (fannysch.blogspot.com) för att inte längre tillåta mig att lägga upp bilder. Jag har suttit i timmar och slitit mitt hår för att hitta en lösning på det hela men enda lösningen verkar vara att betala pengar och det är jag för snål för (min farmor är från småland).

Så här är min "nya" blogg; fannyschonenberg.blogspot.com. Den må se väldigt lik ut den gamla men det var (tamejfan!!) inte lätt att återskapa. Många vackra ord senare är den här i alla fall. Enjoy!