Skam den som ger sig! I söndags var det en mycket besviken flicka med röda läppar och röda tår som satte sig på bussen hem i regnet. Besviken och arg på sig själv, jag hade ju kunnat komma in. Jag hade en inbjudan till en film som skulle visas klockan 14. En inbjudan betyder dock inte att man är garanterad en plats. Man måste vara där i god (!!) tid och journalister är prioriterade. Det betyder alltså att man kan köa i två timmar för att sedan få svaret "Nej det är fullt nu" eftersom 10 minuter innan visningen poppade alla journalister upp. I söndags var jag tidig. För tidig. Så tidig att jag hade kommit in på filmen innan "min". Eftersom det regnade bestämde jag mig för att sätta mig på ett café en stund och vänta. För förra filmen hade det räckt att vara där 30 min innan visningen, så jag tänkte att 1,5 timme borde räcka.
Det gjorde det inte.
Jag kom inte in.
I det här läget fanns det två alternativ:
- Bryt ihop
- Bit ihop
Hjärtat slog i 360 när jag kom in i festivalpalatset och gick igenom säkerhetskontrollen. Jag hela jag var i extas. JAG KOM IN!
Inne i salongen träffade jag en kvinna från Paris som tyckte det var roligt att jag var så lycklig över att ha kommit in. Hon hade redan sett ett tiotal filmer denna festival.
Vad såg jag för film då? En bosnisk film som heter The child of Sarajevo. En sådan där film som endast filmkritiker gillar (mörk historia, gråa miljöer och inga förskönade kameravinklar). Det är inte direkt en film jag ska köpa sådär i efterhand.
Men i mitt huvud spelade inte filmen huvudrollen. För mig var det en seger, bara att stega upp för trapporna. Efter att först ha lyckats snacka till sig en inbjudan och sedan lyckas komma in på filmfestivalen (efter alla om och men), har jag insett att envishet kan ta en längre än man tror. Kliché, jag vet. Men det vore inte en kliché om det inte var sant.
Men i mitt huvud spelade inte filmen huvudrollen. För mig var det en seger, bara att stega upp för trapporna. Efter att först ha lyckats snacka till sig en inbjudan och sedan lyckas komma in på filmfestivalen (efter alla om och men), har jag insett att envishet kan ta en längre än man tror. Kliché, jag vet. Men det vore inte en kliché om det inte var sant.
Les marches |
Eftersom jag gick på dagen var det dress code "proper klädsel" och inte "galaklädsel". Om nu någon tycker att jag ser lite slapp ut.
|
Bien installée |
Röd matta Röda tår |
Vill man så Cannes man! Med fantasi, vilja och lite tur går det mesta! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar