torsdag 24 maj 2012

Vill man så Cannes man

Skam den som ger sig! I söndags var det en mycket besviken flicka med röda läppar och röda tår som satte sig på bussen hem i regnet. Besviken och arg på sig själv, jag hade ju kunnat komma in. Jag hade en inbjudan till en film som skulle visas klockan 14. En inbjudan betyder dock inte att man är garanterad en plats. Man måste vara där i god (!!) tid och journalister är prioriterade. Det betyder alltså att man kan köa i två timmar för att sedan få svaret "Nej det är fullt nu" eftersom 10 minuter innan visningen poppade alla journalister upp. I söndags var jag tidig. För tidig. Så tidig att jag hade kommit in på filmen innan "min". Eftersom det regnade bestämde jag mig för att sätta mig på ett café en stund och vänta. För förra filmen hade det räckt att vara där 30 min innan visningen, så jag tänkte att 1,5 timme borde räcka. 
Det gjorde det inte.
Jag kom inte in.

I det här läget fanns det två alternativ:
  1. Bryt ihop
  2. Bit ihop
För mig tog det någon dag innan jag bestämde mig för alternativ 2. Med is i magen och ett förberett försvarstal i huvudet gick jag igår till röda mattan, med min gamla inbjudan. Alla scenarior fanns i mitt huvud men jag hade ingenting att förlora. Eftersom det alltid är tjockt med folk tittar kontrollanterna inte så noga på vad det står på inbjudan (alla ser likadana ut förutom datum och film). De scannar och släpper in. Men man kan ju aldrig veta. Efter 2 timmars köande i gassande sol och en skräddarsydd hatt gjord av Le Figaro (design: okänd glad fransyska) var stunden kommen. Jag gjorde allt för att inte se nervös ut. Jag sträckte fram min inbjudan och höll handen över datumet. Madame kontrolant scannade, tackade och mitt leendet spred sig från öra till öra när jag stegade upp för röda mattan.

Hjärtat slog i 360 när jag kom in i festivalpalatset och gick igenom säkerhetskontrollen. Jag hela jag var i extas. JAG KOM IN! 

Inne i salongen träffade jag en kvinna från Paris som tyckte det var roligt att jag var så lycklig över att ha kommit in. Hon hade redan sett ett tiotal filmer denna festival. 

Vad såg jag för film då? En bosnisk film som heter The child of Sarajevo. En sådan där film som endast filmkritiker gillar (mörk historia, gråa miljöer och inga förskönade kameravinklar). Det är inte direkt en film jag ska köpa sådär i efterhand.

Men i mitt huvud spelade inte filmen huvudrollen. För mig var det en seger, bara att stega upp för trapporna. Efter att först ha lyckats snacka till sig en inbjudan och sedan lyckas komma in på filmfestivalen (efter alla om och men), har jag insett att envishet kan ta en längre än man tror. Kliché, jag vet. Men det vore inte en kliché om det inte var sant. 
Les marches


Eftersom jag gick på dagen var det dress code "proper klädsel" och inte "galaklädsel".
Om nu någon tycker att jag ser lite slapp ut.
Innan filmen


Bien installée
Röd matta
Röda tår
Vill man så Cannes man!
Med fantasi, vilja och lite tur går det mesta!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar