Hur börjar man en sammanfattning på 10 månader av
sitt liv? Jaha, det va det. Nej jag vet inte, men jag ska försöka lista upp lite tankar, händelser, höjdpunkter och lågpunkter som jag aldrig kommer att glömma. Förmodligen har jag glömt hälften nu i skrivande stund (vilket i och för sig är
väldigt motsägelsefullt), men inom den närmsta tiden kommer det nog inte gå en
dag utan att jag påminns om något från Rivieran. Och alla som rör sig runt mig inom en
radie av 5 meter kommer väl få nog av mig och alla mina ”i Frankrike”-berättelser.
Men det får ni leva med. Jag kommer inte ha någon lång utläggning om hur bra min franska familj har varit eller hur goa de personer jag umgicks med därnere är. Det vet de redan och kanske gör ni det med.
Här börjar i alla fall listan, varning för mycket text:
Jag börjar med det som jag tänker på mest hela tiden
– mat.
Så här kommer
en lista med mat jag kommer att sakna:
- Fransk färskt fantastiskt oemotståndligt BRÖD! Jag trodde att jag skulle nå någon slags punkt då jag hade fått nog, men nej. Till sist blev man lite av en brödfinsmakare och jag kunde känna på brödet vilket bageri det kom ifrån. Sedan kommer jag sakna doften av alla bagerier. mmmm...
- Färsk pasta. Ja vi har färsk pasta i Sverige. Aldardo etc. men det är inte samma sak. I Sverige är färsk pasta ett undantag, något man unnar sig. Jag kommer sakna att alltid ha gnocchi, tortilini eller färsk tagliatelle i kylskåpet.
- Mogen frukt året om! Speciellt vindruvorna som är lika stora som plommon och lika söta som Coralie.
- Marché Foreville. En matmarknad där man hittade den bästa och godaste frukten, bären, oliverna, pistoun, osten, skinkan och sådant där som man kan äta tills man rullar fram
- Ovo Maltine -Som Nutella fast godare (jag har med mig hem, så någon väldigt snäll människa kan ju få smaka)
- Att bli bortskämd med Champagne lite titt som tätt. Eller annat mömsigt vin. Inte mat, men dryck.
- Mina stammishak: Kiosken Tikawa med den bästa smörgåsen (club mozza), Focaccerian, soppstället.
- Krämig glass
- OST, fast på slutet åt jag inte så mycket av det dock (JC undrade om jag hade blivit sjuk?)
- Kaninkött. Ursäkta alla ni som tycker att kaniner endast är till för att gulla med. Jag föredrar att äta dem kokta i vin.
- Trodde aldrig att detta skulle komma från mig men, långhållbarhetsmjölk.
Mat jag inte kommer att sakna:
- Ostron. Hala, salta slemkluttar kan jag klara mig utan. Det är inte äckligt, men inte heller gott.
- Benmärg. Också rätt slemmigt.
- Gelépaté. Något kött i någon geléaktig grej som mest dallrar i munnen
Måltider jag aldrig kommer glömma:
- Mina två fantastiska frukostar på Carlton. Ena gången i salongen med mamma och andra gången på den soliga terrassen med Vivi och Melisa.
- Lunch på stjärnrestaurangen Moulin de Mougins
- Alla mysiga middagar på min favoritrestaurang i Nice La Voglia
- Middagarna som farmorn lagade (så jävla gott!)
- När jag lagade svensk trerätters till JC på hans födelsedag
- När jag och Ellinor fick in rå lax när vi beställde paj och servitrisen var...ja...
Måltider jag har glömt
- Nääää
Kulturkrockar och franska beteenden
- I början åt jag skinka på frukostmackan. Ajajaj
- Kvällsmacka med te går inte heller. Salt pålägg (speciellt ost) med te = skräckslagna fransmän
- Fransmän äter helst salladen innan maten och inte samtidigt
- Franska barn får inte bada bastu, det är livsfarligt.
- Däremot är det helt onödigt för franska barn att använda cykelhjälm
- Om man vill gå över gatan och tror att bilarna kommer stanna, kan man stå där hela dagen (såvida det inte är en fransman som vill bjuda dig på middag som kör). Det gäller att ta ett steg och se ifall man överlever.
- Choklad går inte under kategorin godis. Choklad är choklad och det kan man äta när man inte får äta godis.
- Mellanmål = kakfrossa
- Att dricka ett par glas vin och sedan köra bil är inga konstigheter
- Man dricker inte mjölk. Mjölk är till frukost och bakning.
- Det är inte helt ovanligt att toaletten och handfatet befinner sig i två olik rum.
- Det är heller inte helt ovanligt att varje rum har sitt "eget" badrum
- Man frågar gärna Ça va? ung. allt bra? sjuttioelva gånger om dagen. Ibland får man nästan panik av alla Ça va Ça va Ça va Ça va Ça va Ça va Ça va Ça va Ça va Ça va. Det är ju inte så att någon svarar Non! Ça va pas!
- Alla dessa bisous. Måste fortfarande titta lite när jag ser två äldre vuxna män som pussar varandra på kinden. Jag tycker att det är riktigt gulligt, men det skulle aldrig ske i Sverige. Fast oftast är det bara en kindklapp och ett pussljud. En fakepuss helt enkelt. Fast vissa (oftast äldre) pussar på riktigt, vilket var ovant i början.
- Det är förbjudet att skriva prov med blyerts. Man måste skriva med bläck och om man skriver fel blir det jobbigt. Ibland får man dock använda tipex. Snyggt blir det ju...
- Speedos är den hetaste badbyxetrenden. Det ska gärna stå speed på dem också.
- Alla som ropar, tutar och stannar för att säga "ÅÅ vad du är vacker" till en. Det går inte att gå en promenad utan att man blir uppmärksammad. Det som jag skrattade mest åt var när vissa gjorde sådana där "pussljud". Fast så fort man går bredvid en kille så är det ingen som reagerar.
- All artighet. Tro inte att du kan du:a någon. Och man tackar busschauffören för skjutsen!
- Madame, Mademoiselle och Monsieur. Om någon hade kallat mig "fröken" i Sverige hade börjat skratta, i Frankrike skulle jag inte reagera på det. Dock känner jag mig väldigt gammal när någon kallar mig Madame
Random fransmän som jag aldrig kommer att glömma:
- Min Mougins-gubbe som var på stranden varje dag året om och som alltid ropade "Salut Göteborg!" till mig. Goaste gubben som alltid undrade hur det var med mina föräldrar och om de inte frös i Sverige.
- Min stalker som ville ta med mig till Monaco och som på något konstigt vis lyckades få tag på mitt mobilnummer och ropade på mig när jag var ute och sprang...
- Mannen som sa "Alla kvinnor från Sverige är blonda och smala för att de bara äter fisk"
De mest oväntade händelserna:
- När jag, Vivi och Melisa var uteliggare i Monaco
- När jag och Albin plötsligt fick reda på att sista tåget från Nice var inställt och vi fick hjälp av en uteliggare att hitta buss hem
- När Pappa och Lotta överraskade mig i Nice
- När jag råkade ut för blottaren
Den jobbigaste dagen:
- När jag gjorde mitt DALF-prov (dvs ett språkligt prov som motsvarar ungefär engelskans CPE). Men det gick till slut efter lite fjäderpennspanik.
Det som gjorde mig mest förbannad:
- Fransk byråkrati i alla dess former. Checkar hit, konstiga öppettider dit och varför inte slänga in lite strejk på det?
- Att få gå upp för röda mattan innan en filmvisning på filmfestivalen i Cannes
- Soliga promenader utan mål
- "Häng" (<-- ursäkta det fula ordet) med kompisarna
- Att åka på små utflykter till andra städer på Rivieran
- Dricka drinkar på natten på en uteservering i Cannes
- Äta middag hos farmorn och farfarn
- Alla underbara besök
- Ytligt jag vet, men att för en gångs skull kunna titta på mina ben utan att bli bländad
Städer, platser, länder jag har besökt:
- Cannes (varje dag)
- Mougins (hemma)
- Nice
- Antibes
- Grasse
- St Tropez
- Monaco Monte-Carlo
- Milano, Italien
- Biot
- Foux d'Allos (Södra alperna för skidåkning)
- Alpvandring på sommmaren
- Aix-en-Provence
- Manosque
- Marseille
Det bästa med att vara au pair
- Man får verkligen en bar inblick i en annan kultur
- Man utvecklas språkligt oerhört mycket
- Man får bo utomlands men har samtidigt ett tryggt hem
- Man känner sig aldrig ensam
Det sämsta med att vara au pair
- Om man kommer till en rutten familj som behandlar en som en påse skit (som de gärna vill att man städar upp sedan). Vissa familjer ser au pairer som billig städhjälp. Jag hade väldigt tur och kom till en underbar familj!
- Att man inte kan visa att man har en "dålig dag" eftersom det känns fel och oartigt.
Största lärdomar:
Jag har lärt mig så himla mycket under dessa 10 månader. Självklart har jag lärt mig en massa franska och jag hade nog aldrig trott att det skulle bli så naturligt att prata detta underbara språk. Nu faller det sig helt naturligt och jag ska göra allt jag kan för att inte glömma!
Men franskan var väl en ganska självklar sak att lära sig i Frankrike. Den största lärdomen var kanske något annat. Under dessa månader har jag verkligen varit fri. Jag har nog aldrig känt mig så fri i hela mitt liv. Att kunna vandra i Rivierans miljöer, med knappt några måsten har varit precis det jag har behövt. Jag har kunnat tänka på allt och inget och jag har fått en massa nya idéer. Dessutom har jag fått en helt annan distans till livet. Det låter så himla klychigt och tillgjort men min världsbild har vidgats samtidigt som den har krympt. Världen är stor och full med oändligt många möjligheter samtidigt som den är liten då Vi, människor med olika nationaliteter, har oändligt mycket gemensamt. Att umgås med människor från världens alla hörn är bland det roligaste och mest intressanta som finns!
Samtidigt som jag har träffat och lärt känna en massa underbara människor har jag också blivit bästa vän med mig själv. Detta är ännu ett halvtöntig (eller kanske heltöntigt) konstaterande med det är sant. Av att åka iväg till ett annat land, helt själv, utan att känna någon, har jag lärt mig väldigt mycket om mig själv. Genom att komma bort från de som påverkar en mest, är det lättare att inse vad man själv vill. Det var precis detta som krävdes för att jag verkligen skulle inse att livet inte handlar om att göra det som i andras ögon är bra, intressant, häftigt eller statusgivande. För om jag dör imorgon är det ju skitsamma om de runtom tycker att jag verkar ha haft ett bra liv, ifall jag själv tycker att jag har missat hela poängen. Detta kanske känns som en självklarhet och visst har jag vetat det tidigare. Men det är först nu som jag har låtit det bli en viktig del av mig. En del som jag aldrig kommer låta försvinna.
När jag åkte till Frankrike hade jag en rädsla. En enda. Jag var aldrig rädd för att min franska familj kanske skulle behandla mig illa. Jag var aldrig rädd för tanken att jag skulle bo i ett land där jag inte kände någon. Jag var heller aldrig rädd för hur jag skulle klara av att bo i ett annat land där de dessutom talar ett språk som jag inte behärskade fullt ut. Det som skrämde mig mest var att jag skulle tappa kontakten med de som betyder mycket för mig. Min familj var jag inte så rädd att "förlora". Familjen är ju alltid familjen, de "måste" ju älska mig hur långt borta jag än är. Det var "er andra" jag menade. Men "ni andra" som hade en stor plats i mitt hjärta innan jag åkte, har fått en ännu större plats nu! Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan att skypa med er, få meddelanden från er och vissa fick jag ju till och med klämma på i baguetternas land!
Hur avslutar man då en sammanfattning på 10 månader av sitt liv? Jobbig fråga. Tror jag ignorerar den. Jag vill i alla fall säga att det har varit väldigt roligt(!) att ni är en del som har klickat in på min lilla sida. Nu har jag inte någon klatschig avslutningsmening, men om man inte har det kan man ju alltid slänga upp ett franskt citat. Det ser lite kultiverat utan att man behöver anstränga sig.
...non, je ne regrette rien"
Samtidigt som jag har träffat och lärt känna en massa underbara människor har jag också blivit bästa vän med mig själv. Detta är ännu ett halvtöntig (eller kanske heltöntigt) konstaterande med det är sant. Av att åka iväg till ett annat land, helt själv, utan att känna någon, har jag lärt mig väldigt mycket om mig själv. Genom att komma bort från de som påverkar en mest, är det lättare att inse vad man själv vill. Det var precis detta som krävdes för att jag verkligen skulle inse att livet inte handlar om att göra det som i andras ögon är bra, intressant, häftigt eller statusgivande. För om jag dör imorgon är det ju skitsamma om de runtom tycker att jag verkar ha haft ett bra liv, ifall jag själv tycker att jag har missat hela poängen. Detta kanske känns som en självklarhet och visst har jag vetat det tidigare. Men det är först nu som jag har låtit det bli en viktig del av mig. En del som jag aldrig kommer låta försvinna.
När jag åkte till Frankrike hade jag en rädsla. En enda. Jag var aldrig rädd för att min franska familj kanske skulle behandla mig illa. Jag var aldrig rädd för tanken att jag skulle bo i ett land där jag inte kände någon. Jag var heller aldrig rädd för hur jag skulle klara av att bo i ett annat land där de dessutom talar ett språk som jag inte behärskade fullt ut. Det som skrämde mig mest var att jag skulle tappa kontakten med de som betyder mycket för mig. Min familj var jag inte så rädd att "förlora". Familjen är ju alltid familjen, de "måste" ju älska mig hur långt borta jag än är. Det var "er andra" jag menade. Men "ni andra" som hade en stor plats i mitt hjärta innan jag åkte, har fått en ännu större plats nu! Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan att skypa med er, få meddelanden från er och vissa fick jag ju till och med klämma på i baguetternas land!
Enormt mycket kärlek till er!
Hur avslutar man då en sammanfattning på 10 månader av sitt liv? Jobbig fråga. Tror jag ignorerar den. Jag vill i alla fall säga att det har varit väldigt roligt(!) att ni är en del som har klickat in på min lilla sida. Nu har jag inte någon klatschig avslutningsmening, men om man inte har det kan man ju alltid slänga upp ett franskt citat. Det ser lite kultiverat utan att man behöver anstränga sig.
...non, je ne regrette rien"
 |
| Min fina "tack"-present som jag fick av familjen! |
 | ||
Där trivdes jag rätt bra ändå
|
 |
| Kunde det inte ha regnat lite dagen jag åkte hem? Vädermässigt hade det känts lite mer värt då... |
 |
| Nice flygplats befinner sig precis vid havet, så fint! |
 |
| Här känner jag mig ändå rätt hemma |
